2 augusti
Jag skulle kunna lösa en biljett ur automaten på stationen och hoppa på första tåg – någonstans. Jag skulle kunna se alla städerna susa förbi längs spåret. Och jag skulle nog kunna få en lägenhet någonstans – en egen lägenhet – om jag jobbar på det. Långt borta från alla förutfattade meningar och roller man har fått sig tilldelad. Jag skulle kunna starta ett nytt liv. Jag skulle kunna inreda, jag kanske skulle kunna bry mig om det. Och kanske med lite tur så kunde jag träffa nya människor. Människor att prata med – nya vänner. Jag skulle kunna utbilda mig – bli kock eller bankir eller vad som helst. Få ett jobb med riktig lön. Köpa nya kläder – fina dyra kläder kanske, som jag gillar. Och sen kanske jag träffar en tjej där som gillar mig och som jag gillar. Vi skulle ha en tid tillsammans när det bara var hon och jag. Långa mornar i sängen, helt uppslukade av varandra. Glömma allt annat, och bara prata vårt eget språk. Det blir kanske bråk – men vi löser det – snackar ut och sen flyttar vi ihop. Vi kör bil ut med havet, bygger bo, och sen skaffar vi barn. Tre, fyra stycken barn vill jag ha. Roliga, starka barn. Och jag ska älska dom, ge dom ett hem, ge dom en farsa. Och sen skulle jag säkert vakna mitt i natten och tvivla på mina val och min kärlek och gå den där lilla promenaden ner till vägen och se bilarna susa förbi i mörkret och låta mig bländas av helljusen och känna kylan och ensamheten där ute. Och sen återvända till sängen, hålla om henne, hata mig själv och mitt mörker. Jag ser hur det lösgör sig nått ur dimman långt där borta, och sakna den stad jag föddes i, min hemstad. Den där lilla staden vid havet, som jag kanske aldrig lämnar. Kanske blir jag kvar här. Kanske väljer jag det. Kanske åker jag ingenstans. Jag stannar här. Jag väljer det. Jag väljer det.
